Bevisning.se



Home

Exekutionsrätt


Utmätning

Äganderätt
När det i 4 kap. 17-19 §§ utsökningbalken sägs att det ska "framgå" att egendomen tilhör gäldenären eller någon annan avses det vanliga tvistemålskravet, d.v.s. styrkt/visat (se Gregow i festskrift till Lars Welamson, s. 213 med där gjorda hänvisningar).

Äganderätt enligt 4 kap. 17 § utsökningsbalken
Lös egendom får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären, 4 kap.  17 § utsökningsbalken. En person inlämnade guld för försäljning. Fordran härrörande från försäljningen alternativt guldet utmättes. En kvinna gjorde anspråk på guldet och presenterade ett mottagningserkännande, som kan tyda på att det var för hennes räkning gäldenären lät sälja guldet. Denna utredning kunde ej lämnas utan avseende och det kunde därför inte sägas framgå att egendomen tillhörde gäldenären varför utmätningen upphävdes (RH 56:83).

Äganderätt enligt 4 kap. 18 § utsökningsbalken
En gäldenär anses ägare till lös egendom som han har i sin besittning om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan (4 kap. 18 § första stycket utsökningsbalken). Att den påstådde ägaren styrker att han förvärvat egendomen med äganderätt räcker inte alltid för att beviskravet ska vara uppfyllt. Det krävs härutöver (om det inte är uppenbart att den egendom som utmätningsgäldenären innehar tillhör någon annan) att tredje man kan visa på vilken grund gäldenären har egendomen i sin besittning utan att äga den (NJA 2008 s. 444).

Äganderätt enligt 4 kap. 19 § utsökningsbalken
Enligt 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken anses i fråga om sammanboende makar vid utmätning gäldenären vara ägare till lös egendom som de har i sin gemensamma besittning om inte, såvitt nu är i fråga, det framgår att egendomen tillhör den andre maken.  En mer ingående och nyanserad prövning bör emellertid ske i rättegång om bättre rätt till viss egendom och detta oavsett om rättegången anhängiggjorts efter föreläggande enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken eller inte. Make som påstår att visst lösöre i makarnas gemensamma besittning tillhör honom eller henne ensam har visserligen bevisbördan för detta sitt påstående. Men med hänsyn till de svårigheter som föreligger för make att efter kanske åtskilliga år förebringa bevisning om sin äganderätt framstår det i en rättegång om bättre rätt till lös egendom i makars gemensamma besittning som motiverat att uppställa ett lägre beviskrav än det som i utsökningsmål förutsätts för kullkastande av presumtionen enligt 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken (NJA 1987 s. 500).

Hinder mot verkställighet - äganderätt enligt 3 kap. 21 § utsökningsbalken
Debiterat och förfallet belopp enligt debiteringslängd enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter (samfällighetslagen) får enligt 46 § andra stycket uttas enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om betalningsskyldighet som ålagts genom dom som vunnit laga kraft. Enligt 3 kap. 21 § andra stycket utsökningsbalken får verkställighet inte äga rum om svarande gör gällande något förhållande som rör parternas mellanhavande som utgör hinder mot verkställighet och den invändningen inte kan lämnas utan avseende. En gäldenär åberopade hinder enligt nämnda bestämmelse och anförde att han inte var ägare till den fastighet som avsågs med debiteringslängden. HD konstaterade att gäldenären hade en vilande lagfartsansökan avseende fastigheten. Detta utgjorde presumtion för ägande av fastigheten. Det ålåg därför gäldenären att styrka att köpet återgått och att han inte var ägare till fastigheten (p. 9 i NJA 2012 s. 575).

Statsimmunitet vid utmätning
Egendom som används för en stats utövande av höghetshandlande och därmed likartade uppgifter av officiell natur är av folkrättsliga skäl fredade från utmätning. Bevisbördan för att egendomen är av sådan natur åvilar den främmande staten men med viss lättnad då "kravet på respekt för statsimmunitet avseende egendom som används för en stats höghetshandlande och för att en utländsk stat inte kan tvingas att lämna uppgifter den inte önskar lämna ut" (NJA 2011 s. 475, se även för detta Pål Wrange i JT 2011-12 s. 800 särskilt
s. 815-816).

Särskild handräckning

Allmänt
I RH 1994:10 gjorde hovrätten några principiellt intressanta uttalanden om beviskravet vid särskild handräckning. Härvid anfördes följande. Vid prövningen av en ansökan om särskild handräckning ska beaktas att fråga är om ett summariskt förfarande. Avsikten med förfarandet är i princip inte att parternas bakomliggande materiella rätt ska prövas inom ramen för detta. Framställer svaranden invändningar mot ansökan får detta ofta anses utgöra hinder för att bifalla denna. Är det fråga om en invändning för vilken svaranden enligt allmänna processuella regler är bevisskyldig torde det räcka att han visar sannolika skäl för denna. Beträffande invändningar av det slaget att sökanden har bevisbördan för att svarandens påstående är oriktigt är normalt redan det förhållandet att invändningen framställts tillräckligt för att hindra bifall. En förutsättning för detta är emellertid att invändningen är av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende.

Ej återlämnande
I de fall då en ansökan om särskild handräckning grundar sig på att sökandens rätt till viss egendom olovligen hindras genom att egendomen inte återställs är det  en förutsättning för bifall till ansökan att sökanden styrkt sin rätt till egendomen (39 § [1990:746] lagen om betalningsföreläggande och handräckning, NJA 1999 s. 474).

Inom ramen för den prövning som ska göras i mål om särskild handräckning lär sökanden inte förmå styrka sin behörighet om svaranden framför en grund för sitt bestridande som, även efter det att sökanden beretts tillfälle att bemöta den, framstår som ett motfaktum eller en sakinvändning av relevant slag och inte heller i övrigt är sådan att den kan lämnas utan avseende. (NJA 2008 s. 774).